Bakgrund: Transmutation påstås vara en metod att lösa kärnkraftens avfallsfråga. Tekniskt går det till så att en neutronstråle genereras av en partikelaccellerator. Neutronerna, som har hög energi, slår sönder alla tunga atomkärnor (uran, neptunium, plutoniumoch americium är de viktigaste). Det är bland dem den mycket långlivade aktiviteten finns.
Om detta lyckas, så behöver avfallet "bara" förvaras säkert i 500 -1000 år snarare än de hundratusentals år det annars handlar om.
Det går emellertid inte att mata in högradioaktiva bränslestavar i en transmutationsgenerator. Skälet är att de är mycket farliga att transportera, de måste hållas ständigt kylda, ofta är krokiga och ibland spruckna etc etc. Förutsättningen för transmutation är upparbetning, dvs att bränslestavarna sågas, upplöses i kokande salpetersyra och att de heta klyvningsprodukterna skiljs från uran och andra tunga ämnen. Förutsättningen är också något slags bränslefabrik som formar och kapslar det extremt hälsovådliga materialet.
Argumenten
1) Upparbetning är vansinnigt dyrt. Bränslefabriker för plutoniumhaltigt bränsle (MOX) är också vansinnigt dyra.
2) Upparbetning och MOX-fabriker innebär stora, onödiga risker för olyckor. På en upparbetningsanläggning finns kanske 100 gånger mer långlivad radioaktivitet än i en stor kärnreaktor, till viss del i flytande form. (Med mindre anläggningar blir det istället fler.)
3) Upparbetning ökar risken för kärnvapenspridning Den som har denna kunskap och infrastruktur (experter, underleverantörer) kan också använda den som en genväg till atombomber för en regering.
4) Upparbetning ökar risken för terrorism på flera sätt. Anläggningen i sig är det perfekta
terroristmålet. Plutonium blir mer lättillgängligt, i synnerhet om upparbetningsanläggning, MOX-fabrik och transmutation finns på olika ställen och transporteras mellan dem.
5) Transmutation, om den fungerar, ger kärnkraften en dramatiskt ökad råvarubas (uran 238 och torium), och - redan innan den fungerar - ett hopp om en lösning på kärnkraftens kanske svåraste problem.
6) Transmutation som fungerar väl tar flera årtionden att utveckla och kostar sanslösa belopp.
Bridreaktorn, som är en enklare maskin än en transmutationsreaktor, har kostat flera tusen miljarder dollar att utveckla, och det har ändå inte lett till någon praktiskt fungerande teknik.Bridrekatortekniken fungerar i viss mening, men den fungerar inte bra, ens med de lägst ställda krav.
7) Men det kan också hända att, 100 eller 1000 miljarder dollar senare, man får konstatera att det inte fungerar. Givetvis kan man klyva en del långlivade nuklider, men det är inte alls säkert att man uppnår målet att minska risken för att människor drabbas av radioaktivitet. Det kan hända att man i slutändan har 43 olika sorters radioaktivt avfall, varierande från kontaminerade robotar till tunnor med klyvningsprodukter, och troligen mycket stora aktiveringsprodukter från kapslingsmaterial, upphängningsmaterial, reaktorväggar etc.
8) För mig är hela ansatsen fel. Det finns ingen slutgiltig, absolut säker lösning på avfallsfrågan, och det är bara dumt att försöka. Vad man ska inrikta sig på är att minimera risken för att STORA mängder radioaktivitet kommer ut SNART och utan möjligheter till motåtgärder, och jag tror personligen att det bästa sättet är att ha avfallet under bevakning, i ett underjordiskt lager. Men även den nuvarande svenska strategin är bättre än transmutation, eftersom den utesluter upparbetning.
Vad gäller de kommande generationerna så skyddar vi dem genom att skydda oss själva. En katastrof vid en upparbetningsanläggning idag innebär genetiskta skador som förs vidare till alla framtida generationer. Vi avbördar oss alltså ingen skuld genom att ta risken själva.
Det är inte heller givet att transmutation tar fasta på det viktigaste problemet. Det folk drabbas av vid en kärnkraftsolycka eller en olycka vid en upparbetningsanläggning är inte de långlivade nukliderna utan kortlivade som cesium-137, strontium-90 etc, och dessa kan inte transmuteras bort. Vid transmutationen är det inte säkert att man blir av med alla de tunga atomkärnorna. Däremot är det säkert att det blir en ökning av den "kortlivade" aktiviteten (med halveringstider från sekunder till säg 30 år).
Fredrik Lundberg, 2003-03.