Uranbrytning

Uran är ett grundämne, en mycket tung metall, som används som bränsle i våra kärnreaktorer. Brytningen av uran är mycket miljöförstörande. Försök att bryta uran i Sverige (i Ranstad i Västergötland på 60-talet, i Pleurajokk i Lappland och Lilljuthatten i Jämtland på 70-80-talen) stötte på starkt folkligt motstånd. Istället importerar vi från andra länder, där det oftast är ursprungsbefolkningar som blir lidande - aboriginer i Australien, indianer i USA och Kanada och afrikanska folk i Niger, Gabon och Namibia.

Grundvatten och sjösystem förgiftas

Av ett ton malm får man normalt ut mellan 200 g och 2 kg natururan. I uranverket, som i regel ligger intill urangruvan, lakas natururanet ut ur malmen. Den vanligaste lakningsmetoden innebär att malmen krossas och blandas med svavelsyra. Det utvunna natururanet är nu ett gult pulver kallat yellow-cake. Cirka 3 ton sandvälling blir kvar som avfall. Det innehåller, förutom kemikalier och en rad tungmetaller, närmare 90 procent av den ursprungliga radioaktiviteten.

I Saskatchewan i norra Kanada finns säskilt rika malmförekomster som ger över 100 kg uran per ton. Avfallsvolymerna blir i sådana fall givetvis mindre, men istället ökar gruvmiljöns och avfallets farlighet, eftersom strålningsnivåerna per volymenhet blir högre.

Avfallet släpps ut i avfallsdammar, där den fasta delen fälls ut och den flytande efter ett par veckor fortsätter nedströms. Sådana dammar finns nu vid de flesta uranverk. Dammarna kan dock aldrig göras helt täta, utan läckor och ofrivilliga utsläpp är vanliga. Tidigare byggdes inga särskilda avfallsdammar, utan avloppen mynnade direkt i sjöar och floder. I områden där avdunstningen är stor riskerar dammarna dessutom att torrläggas så att radioaktivt stoft förs omkring med vinden.

Svavelsyra, vattenbrist och lungcancer

Stora landarealer ödeläggs på grund av uranbrytningen. I Rössinggruvan i Namibia gör man av med omkring 10 miljoner ton koncentrerad svavelsyra varje år. Dessutom förbrukar anläggningen 40 000 kubikmeter vatten per dygn - detta i Namiböknen, ett av jordens vattenfattigaste områden!

Många gruvarbetare drabbas av lungcancer på grund av radongasen (radon är ett ämne som bildas när uranet sönderfaller) och människor som bor i närheten av eller nedströms gruvorna riskerar att få sjukdomar av olika slag. Fiskar och vilda djur, som människan levat av sedan urminnes tider, får i sig radioaktiva isotoper som anrikas i näringskedjan och slutligen når människan.

Mer uppgifter kan du få i nedanstående böcker - kontakta oss så hjölper vi till!
Goldstick, Miles & Törnquist, Mats: Dödens sten, en bok om uranbrytning, Stockholm 1991
Dropkin, Greg & Clark, David: Past Exposure. Revealing health and environmental risks of Rössing Uranium, London 1992
Anér, Sven & Stackman, PO: De köpte Peter Barlminidbal, eget förlag 1985
Krumbholz, Esther & Kressing, Frank: World Uranium Hearing, a global survey, Munchen 1992

Korta fakta om uranbrytning och bränsleframställning

För att framställa en kuts uranbränsle, som väger ungefär 15 g, behövs det cirka 78 g natururan, vilket genomsnittligt ger upphov till 200 kg radioaktivt gruvavfall, och dessutom bl a 150-450 kg koldioxidutsläpp till luften (beroende på framställningssätt)

Till det hela svenska kärnkraftprogrammet fram till år 2010, vilket beräknas ge
1 900 TWhel krävs

totalt 40 000 ton natururan eller 7 750 ton anrikat uran

per år 1 300 ton natururan eller 250 ton anrikat uran

per TWhel 21 ton natururan eller 4 ton anrikat uran

(Jämförelsevis kan nämnas att av den totala mängden 1 900 TWhel hade t o m år 1991 producerats ca 735 TWhel. Årligen tillkommer, så länge 12 reaktorer är i drift, cirka 70 TWhel).

Gruvavfall/ton natururan ca 3 000 ton

Gruvafall/ton anrikat uran ca 16 000 ton

Gruvavfall/TWhel ca 64 000 ton

Gruvavfall/KWHel ca 64 gram

Radioaktivitet/ton gruvavfall ca 40-50 miljoner becquerel (Bq)

Med "gruvavfall" menas här enbart de fasta malmresterna. Allt berg som sprängs bort innan malmen friläggs tillkommer, liksom stora mängder förorenat processvatten - vanligen med en volym dubbelt så stor som malmresterna. Därtill kommer utsläpp av en lång rad kemikalier och tungmetaller till den omgivande naturen samt svavel- och kväveoxider till luften.

...och om elproduktion och avfall

Förbränningen av en kuts uran i kärnreaktorn ger ca 3000 KWHel samt 6000 KWh värme som går ut i havet med kylvattnet. Den orsakar också ett genomsnittligt utsläpp till miljön på 110 miljoner becquerel (Bq)*.

Därtill ger den upphov till:

ca 1 kg låg- och medelaktivt avfall och 15 g högaktivt avfall

varav ca 0,15 g plutonium

En bränslestav är cirka 3-4 meter lång och innehåller ca 200 kutsar. När bränslestaven förbrukats i reaktorn är den ungefär lika radioaktiv som allt det färska uranbränsle (7 750 ton) som går åt för hela det svenska kärnkrafts-
programmet fram till år 2010.

Varje timme förbrukas ungefär 10 bränslestavar. (Om 12 reaktorer är i drift)

*Uppgifter om utsläpp från kärnkraftverken kan fås från Strålskyddsinstitutet (SSI), tel. 08-729 71 00

K = kilo = tusen, M = mega = miljon, G = giga = miljard, T = tera = miljon miljarder, W = watt - mått på effekt,
Wh = wattimmar - mått på energitillgång, Bq = becquerel - måttenhet för antalet radioaktiva sönderfall per sekund i ett visst ämne.