Sveriges kärnkraftverk procucerar ungefär 20 miljoner högradioaktiva kutsar varje år. Det betyder ca 55 000 varje dygn. Och ännu vet ingen hur vi ska kunna oskadliggöra dem. Ingenstans i världen har man funnit någon lösning på problemet med slutförvaringen.
Politisk skrivbordslösning
Den svenska kärnkraftsindustrin saluför den så kallade KBS3-metoden runt omkring i världen som om den verkligen vore lösningen på avfallsproblemet - kärnkraftsindustrins svåraste dilemma. Men KBS3 är ingenting annat än en politisk skrivbordslösning. Metoden innebär att man någonstans i ett lämpligt berg på 500 meters djup ska deponera koppar-stål-kapslar med det icke upparbetade avfallet, för att sedan lagret är fyllt täppa igen tillfarterna och lämna anläggningen utan tillsyn. Metoden har kritiserats på så gott som samtiga tänkbara punkter. Huvudinvändningen är och förblir dock att det inte finns något "lämpligt berg" där en säker förvaring kan garanteras för de tidsrymder det här är frågan om, vare sig man som kraftindustrin räknar med hundratusen år eller som Folkkampanjen med flera miljoner år.
Berget rör sig!
Också i våra svenska urberg förekommer rörelser och ibland mycket kraftiga sådana, påpekar exempelvis geologen Nils-Axel Mörner. Även professor Nils Hast, expert på spänningar i berg, och professor Markus Båth, f d chef för seismologiska institutionen vid Uppsala universitet, har kommit med liknande varningar. Ingen kan garantera vad som händer nere i berget genom flera istider! Så har heller ingen expert, svensk eller annan, kunnat peka på något specifikt berg som skulle kunna hålla måttet.
Alternativa metoder
Av alternativen till bergförvaring ä r det framförallt transmutationsmetoden som diskuteras seriöst. Metoden går ut på att de långlivade radioaktiva ämnena i avfallet bombarderas med mycket energirika neutroner, så att de slås sönder till ämnen med mycket kortare halveringstid.
Mycket forskning återstår innan det går att säga om denna metod fungerar i praktiken. Vad som däremot står klart är att den innebär ytterligare ett hanteringssteg i kärnbränslekedjan med nya olycksrisker och nya moment där det uppkommer avfall och radioaktiva ämnen som läcker ut i omgivningen. Det kan mycket väl komma att visa sig att transmutationsmetoden istället för att lösa avfallsproblemet komplicerar det ytterligare.
I industrins propaganda framställs ofta det låg- och medelaktiva avfallet (även kallat drift- eller reaktoravfall) som om det mest bestod av skoskydd och arbetskläder. Istället är det så att den mest väsentliga delen utgörs av kärnkraftverkens vattenreningsfilter. Det är filtermassor med så hög aktivitet att en person som uppehåller sig invid dem under ett par minuter kan få hela den årsdos som tillåts för personal i radiologiskt arbete.
SFR-lagret och kärnkraftsindustrins myt
Istället för att informera om detta går kraftindustrin genom Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) ut med ett påstående som blivit till en myt: att radioaktiviteten i det låg- och medelaktiva avfallet skulle ha avklingat till fullständig ofarlighet inom några hundra år. Detta är ren och skär desinformation. Myndigheterna talar istället om avfallet som ett problem i flertusenårsperspektiv.
Runt om i världen gräver man nu ner driftavfallet i marken eller deponerar det på soptippar eller i gamla gruvhål. I Sverige har man valt att lägga det i ett jättelikt bergrum under havet utanför Forsmark, kallat SFR (Slutförvar för reaktoravfall). Räknar man på de officiella uppgifterna om vad som får föras ned i lagret, visar det sig att en enda liter av innehållet i SFR-lagrets mest radioaktiva del, silon, efter 500 år fortfarande innehåller 1 miljon Becquerel och en dödlig dos (1 mikrogram) plutonium.
Läcker ut i Östersjön
När lagret är fyllt, någon gång efter år 2010, kan man antingen fylla igen infarten och stänga av pumparna, så att grundvattnet får strömma in - eller man kan fortsätta att hålla avfallet under uppsikt och låta pumparna arbeta i hundratals år. Om lagret får vattenfyllas kommer radioaktiviteten att sakta men säkert läcka ut i grundvattnet och i Östersjön.
Lagringen av kärnavfall under havsbotten strider mot internationella principer som Sverige sagt sig stödja, nämligen att låg- och medelaktivt avfall bör placeras i landbaserade lager skilda från ekosystemen.
Litteraturtips
Ordförklaringar
Bq = becquerel - måttenhet för antalet radioaktiva sönderfall i ett visst
ämne
Cesium-137 - den isotop av ämnet cesium som bland annat spreds i Sverige
efter Tjernobyl-olyckan och som fortfarande på många håll gör att man inte bör
äta exempelvis ren- och älgkött, fisk och svamp
Isotop - ett grundämne kan förekomma i olika varianter, isotoper. Dessa
isotoper har samma antal protoner i sin atomkärna men olika många neutroner.
Instabila isotoper sönderfaller i nya ämnen/isotoper och avger därmed joniserande
strålning, eller det vi brukar kalla radioaktivitet
Halveringstid - efter en halveringstid har hälften av ett ämne sönderfallit
till andra ämnen. Efter ytterligare en halveringstid har hälften av återstoden
sönderfallit, osv
KBS3 - metod att slutförvara utbränt kärnbränsle. KBS står för KärnbränsleSäkerhet
och 3 för tredje förslaget