www.folkkampanjen.se

Pressmeddelande 2004-03-01
Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen

Remissyttrande

Risken för terrorangrepp mot kärnkraftverk
tonas ner på ett oansvarigt sätt

Kärnsäkerhetsutredningen fick i uppdrag att analysera säkerheten vid kärnkraftverken efter den 11 september 2001. Men utredningen har struntat i att på allvar ta itu med denna fråga. Av utredningen 230 sidor ägnas nio åt detta nya terrorhot mot kärnkraften! Utredningen har inte låtit göra några egna analyser, inte beställt några utredningar om riskerna och inte redovisat något av den internationella debatt som förekommit och de utredningar som gjorts i andra länder. Det påpekar Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen i ett mycket kritiskt remissyttrande över utredningen.

Folkkampanjen refererar undersökningar och slutsatser av den tyska kärnsäkerhetsmyndigheten, som visar på mycket svåra konsekvenser av angrepp med trafikflygplan på de tyska reaktorerna, och som läckts ut av tyska miljöorganisationer. Den svenska utredningen nöjer sig med att konstatera att "inga omedelbara åtgärder vid anläggningarna är nödvändiga" och SKI säger att de svenska reaktorerna är "oväntat tåliga mot flygplansstörtningar". Det som är oroande sanningar i Tyskland bagatelliseras alltså i Sverige.
SKI har hemligstämplat alla de rapporter som kommit in från de svenska kärnkraftsföretagen, som gjort egna analyser på SKI:s uppdrag. I Tyskland har frågan analyserats av fristående organ. I Sverige får kärnkraftsföretagen utreda riskerna med sin verksamhet själva.

Folkkampanjen vänder sig också starkt mot utredningens förslag att avskaffa paragraf 6 i kärntekniklagen, den paragraf som förbjuder svenska företag att göra ritningar till eller beställa utrustning till nya kärnkaftverk. Utredningen hade inte i uppdrag att ta upp denna fråga, utan har gått vid sidan av sina direktiv.

FMKK:s remissyttrande bifogas (se nedan).

 

Till miljödepartementet

Remissyttrande över utredningen
Kärnkraftverkens säkerhet och strålskydd, SOU 2003:100.

Från Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen (FMKK), 2004-03-01

Våra synpunkter i sammanfattning:
- Utredningen har inte fullgjort sitt uppdrag att analysera effekterna av terrorhot mot de svenska kärnkraftverken.. Riskerna för och effekterna av ett terrorangrepp tonas ned på ett oansvarigt sätt.
- Utredningens förslag om att ta bort paragraf 6 i kärntekniklagen måste avvisas. Förslaget går vid sidan av direktiven och är illa underbyggt.
- Utredningens förslag om att avskaffa skyldigheten för myndigheterna att anmäla brott mot kärntekniklagen till åtal måste också avvisas.

Utredningen har fått namnet ”Kärnsäkerhetsutredningen”. Den har emellertid inte lagt några förslag som förstärker allmänhetens säkerhet i förhållande till kärnkraften. Istället har den lagt förslag som lättar trycket på kärnkraftsföretagen när det gäller tillämpningen av kärntekniklagen, och föreslagit en förändring som skulle innebära fritt fram för att åter börja planera för utbyggd kärnkraft i Sverige.

Utredningen har dessutom struntat i att på allvar ta itu med den huvudfråga som aktualiserats efter den 11 september 2001, och som var ett huvudskäl till att utredningen tillsattes, nämligen det aktualiserade och konkreta terroristhotet mot kärnkraften.

Utredningens bedrivande

Risken för terroristangrepp är en av kärnkraftsteknikens svaga punkter, och frågan har diskuterats under hela den period kärnkraften varit ifrågasatt, och inte minst under 1970-talet. Genom terroristangreppet den 11 september 2001 kom frågan åter i debattens centrum. Det blev uppenbart för envar att ett liknande angrepp som det mot World Trade Center skulle kunna riktas mot vilken som helst av de flera hundra kärntekniska anläggningar som finns runt om i världen (reaktorer, upparbetningsanläggningar, bränslefabriker osv). Direkt efter den 11 september vidtogs också särskilda skyddsåtgärder i flera länder, t ex utplacering av luftvärn kring anläggningarna. Åtgärderna visar att den förändrade hotbilden togs på allvar. Vid flera tillfällen därefter har rapporter dykt upp i internationella media om dessa hot. För en tid sedan rapporterades exempelvis via CNN om oror för att terrorister skulle använda stora fraktflygplan lastade med sprängmedel för att angripa kärntekniska anläggningar.

När den svenska regeringen beställt en utredning om denna mycket allvarliga fråga hade man kunnat förvänta sig en grundlig genomgång och analys av de ökade riskerna. Direktiven ger utrymme för det. Istället behandlas frågan ytterst summariskt, och bara nio av utredningens 230 sidor rör denna centrala fråga. Slutsatsen från utredarna är att inga åtgärder behöver vidtas, förutom en mindre ändring i sekretesslagen.

En förklaring till det förströdda intresse frågan ägnats kan vara utredningens sammansättning och arbetsformer. Utredningen har helt och hållet bestått av människor inom det etablerade kontrollsystemet. Experterna har hämtats från SKI och SSI och från kraftindustrin själv! Inga experter har anlitats från några fristående organ eller från den akademiska världen.

Redogörelsen för utredningens arbete visar att utredarna uteslutande träffat representanter dels för kärnkraftsindustrin, dels för kontrollmyndigheter; detta gäller också alla internationella kontakter. Inga försök har gjorts att få intryck eller synpunkter från organisationer eller forskare som har en till kärnkraften kritisk inställning, eller som över huvud taget kunnat medverka till att se problemen ur ett bredare perspektiv.

Utredaren har uppenbarligen inte låtit göra några egna utredningar om terrorfrågan, utan helt förlitat sig på de utredningar som på SKI:s initiativ gjorts av kärnkraftsföretagen själva. I litteraturlistan finns inga referenser till någon litteratur som explicit rör frågan om terrorhoten.
Enligt direktiven skulle utredaren samråda med vetenskaps- och forskarsfären. Detta har uppenbarligen bara gällt den avgränsade frågan om hur kompetensförsörjningen för kärnkraftsindustrin kan säkras, inte de övergripande frågorna som kärnkraftssäkerheten i ett samhälle plågat av tilltagande internationell terrorism.

Ett olösligt problem, som lätt kan lösas

En förklaring till att utredningen inte mer utförligt redovisar den nya hotbilden och effekterna av ett terrorangrepp mot ett svenskt kärnkraftverk kan vara att en sådan analys tydligt skulle visa på hur ohållbar den nuvarande situationen är. Det finns helt enkelt inget skydd mot ett sådant angrepp, och det är inte heller möjligt att i någon meningsfull grad förbättra skyddet. Det går inte heller, till skillnad från teknisk orsakade olyckor, att sannolikhetsberäkna ett sådant hot om en fullskalig reaktorolycka.

Den enda åtgärd som på ett verkningsfullt sätt reducerar hotet är att stänga kärnkraftverken. Med en fortsatt kärnkraftsdrift kvarstår terrorhotet, internationellt och därmed också i Sverige. Terrorhotet är ett ytterligare, och mycket starkt, argument för att fullfölja den av svenska folket genom folkomröstning beslutade kärnkraftsavvecklingen. Avveckling av kärnkraften reducerar i första skedet och eliminerar slutligen risken för terrorangrepp på kärnkraftverken.

Vi vill påpeka att de terrorattacker som genomfördes den 11 september 2001, ändrade förutsättningarna för hur vi måste se på risken för kärnkraftsolyckor med katastrofala konsekvenser. Tidigare har man kunnat betrakta risken för påflygning av en reaktor som en yttre påverkan som kunnat beräknas som en mycket liten ”restrisk” tillsammans med andra mycket osannolika händelser med inverkan på reaktorn, t ex jordbävning, meteornedslag eller liknande. Jämfört med interna tekniska felfunktioner och mänskliga felgrepp har sådana yttre riskfaktorer betraktats som mindre sannolika.

Nu kan man inte längre se saken så. Det går över huvud taget inte att inordna terroristangrepp i de tidigare använda sannolikhetskalkylerna. Risken för terrorangrepp måste istället bedömas på andra grunder. När väl ett angrepp sätter in måste man räkna med att terroristerna har mycket stor möjlighet att lyckas uppnå sitt mål: största möjliga skadegörelse. Det visar angreppet mot World Trade Center, där bägge planen nådde målet, och skadegörelsen blev maximal. Vid själva angreppet är sannolikheten för skada sannolikt 100 procent. Exakt hur stor katastrofen blir beror på en lång rad faktorer, som planets vikt och hastighet, mängden flygbränsle, reaktorns konstruktion och geometri, hur och var planet träffar mm. Tidsmarginalerna för motåtgärder är mycket korta.

Vår slutsats är att man måste räkna med att en sådan olycka i en kärnkraftsanläggning orsakad av ett terrorangrepp kan komma att inträffa under de kommande åren någonstans i världen. Den insikten borde vara utgångspunkten för varje diskussion om kärnsäkerhet idag.

Riskerna vid de svenska reaktorerna

Utredningen har alltså inte föranstaltat om några egna utredningar eller analyser av riskerna för och konsekvenserna av terrorangrepp med flygplan mot svenska kärnkraftverk. Istället hänvisas till åtgärder vidtagna av SKI. Utredaren redovisar att SKI i januari 2002 beslutat av tillståndshavarna, d v s kärnkraftsföretagen själva, skulle utreda konsekvenserna av kollisioner med trafikflygplan mot respektive kärnkraftanläggning. Dessa utredningar har genomförts aven arbetsgrupp under ledning av Westinghouse Atom.

Istället för en oberoende utredning utförd under ledning av kontrollmyndigheten SKI eller av någon fristående vetenskaplig instans har alltså uppgiften att analysera riskerna överlämnats till industrin själv. Förfarandet är häpnadsväckande.

Enligt utredningen har effekten av en träff mot olika delar av anläggningarna analyserats avseende både missilverkan och bränder till följd av flygbränsle som sprids och antänds. ”Resultatet visar att inga omedelbara åtgärder vid anläggningarna var nödvändiga”, lyder utredarens mycket summariska sammanfattning. Denna enda mening är allt som i utredningen sägs om resultatet av dessa analyser och utredningar av terroristhotet.

Slutsatsen ger oss anledning att fråga:
Är inga omedelbara åtgärder nödvändiga därför att riskerna för skador eller utsläpp bedöms som obefintliga? Eller är inga omedelbara åtgärder nödvändiga därför att sådana åtgärder vore verkningslösa eller meningslösa? Eftersom utredaren inte på något sätt utvecklar tankegången lämnas läsaren, och de politiska beslutsfattarna, på denna punkt i sticket.

SKI:s PM 21 november 2003

SKI har i en PM daterad 21 november 2003 gjort en något mer utförlig redovisning av dessa utredningar, dock utan att nämna under vilka villkor och former utredningarna utförts. SKI säger att kärnkraftverken när de etablerades byggdes för att motstå följderna av olika typer av händelser. Bland dessa ingick att mindre flygplan av olyckshändelse skulle störta in i anläggningen. SKI menar att de nu genomförda analyserna visar att ”tåligheten hos anläggningarna mot yttre påverkan är större än vad som tidigare framgått”. Vidare sägs att ”anläggningarna bedöms med stor marginal klara de krav på tålighet mot flygplansstörtning som ställdes på dem vid idrifttagningen.”

Den villkorade slutsatsen är bara meningsfull om man känner till vilka krav som ställdes vid idrifttagningen. Det har i olika andra sammanhang framskymtat att det störtande ”mindre flygplan” som reaktorerna är konstruerade för att tåla är ett militärflygplan på 20 ton som ger en påverkan på sju kvadratmeters nedslagsyta. Betyder de ovan citerade meningarna att en reaktor på ett oväntat sätt klarar ett störtande mindre flygplan. Den efterföljande meningen i SKI:s PM antyder att så är fallet:
”Även påflygning med vissa typer och storlekar av trafikflygplan som vanligen förekommer i luftrummet kring kärnkraftverken bedömer SKI kan klaras utan utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen.” Vad betyder i detta sammanhang ”vissa typer och storlekar”? Är det bara frågan om mindre trafikflygplan eller mellanstora? Vilka andra typer av flygplan klarar inte detta villkor, utan leder till utsläpp av radioaktiva ämnen? Har analyser gjorts av inverkan av stora trafikflygplan, typ jumbojetplan, och vilken inverkan bedöms dessa ge?

Längre ner i samma PM gör SKI en viss precisering och skriver att ”det vid antagandet att det största trafikflygplanet med fulla bränsletankar medvetet körs in i en reaktoranläggning (det) inte helt kan uteslutas att skadorna blir så omfattande att utsläpp av radioaktiva ämnen sker. Särskilt konsekvenserna av eventuella efterföljande bränder som kan följa är svårbedömda.”
Formuleringen ”inte helt kan uteslutas” tolkar vi som att det i dessa scenarier finns risker för svåra reaktorolyckor med omfattande utsläpp av radioaktiva ämnen.

SKI har i sammanhanget en stor tilltro till att de radioaktiva ämnen som frigörs ska fångas upp av de filteranläggningar som installerades efter Harrisburg. Vi har svårt att förstås hur filtren ska kunna fånga upp utsläpp som orsakas av skador på reaktorbyggnaden.

När SKI för allmänheten presenterat sina slutsatser av rapporterna har det skett i ett pressmeddelande med rubriken ”Svenska kärnkraftverk är tåliga mot flygplansstörtningar”. Vi menar att det påståendet saknar täckning och ger en falsk bild av det sakförhållande som redovisas i SKI:s PM. Det är betänkligt att en statlig säkerhetsmyndighet på det sättet medvetet förringar riskerna med terrorangrepp mot kärnkraftsanläggningar.

Sekretessen hindrar insyn och opartisk bedömning

SKI har sekretessbelagt alla de utredningsrapporter som inlämnats till myndigheten av kraftföretagen, och som även kärnsäkerhetsutredningen bygger sina slutsatser på. Rapporterna är hemligstämplade i sin helhet, d v s vi får inte som kritisk instans heller ta del av de allmänna slutsatser som rapporterna innehåller. Det är förståeligt om man hemlighåller sådan teknisk information som kan underlätta för tänkbara terrorister att utföra sina dåd. Men det är orimligt att hela detta rapportmaterial hålls sekretessbelagt.

Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen har genom sin ordförande överklagat hemligstämpeln, och begärt att få se åtminstone delar av utredningsmaterialet, men hittills utan framgång.

Då de utredningar som utförts åt SKI av reaktorinnehavarna och Westinghouse Atom är det material som reaktorsäkerhetsutredningen och SKI baserar sina lugnande slutsatser på, och detta nu hålla hemligt, är det omöjligt för oss att i denna del bedöma utredningen.

Vårt krav är att underlagsmaterialet i alla delar som inte nödvändigtvis måste hemlighållas måste frisläppas för att garantera allmänheten insyn i vilka risker som är förknippade med kärnkraftsverkens fortsatta drift. Utredningen konstaterar ju för sin del att man i analyserna utgått från att terrorister har en förhållandevis god kunskap om anläggningarnas konstruktion och utformning. Med ett slentrianmässigt bruk av sekretessen uppstår ett läge där reaktorinnehavare och kontrollmyndigheter känner till de konkreta riskerna, och där även terroristerna är relativt välinformerade om kärnkraftens sårbarhet, men där allmänheten, som vid ett angrepp skulle drabbas, hålls i okunnighet om riskbilden. Dessutom förses allmänheten och media med lugnande försäkringar på oklara grunder. Det är knappast en tillfredställande situation i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Utländska erfarenheter

Utredaren redovisar ett antal besök som gjorts vid utländska kärnkraftsföretag och kontrollmyndigheter. Men ingenting sägs om vilka slutsatser som dragit hos dessa instanser beträffande risken för terrorangrepp mot kärnkraftverk.. Vi har för egen del tagit del av en aktuell tysk analys, som verkar vara mycket mer heltäckande och seriös än de svenska undersökningarna. Analysen har dessutom utförts av en fristående instans, och inte av kraftföretagen själva.

En studie som gjorts av det tyska Gesellschaft für Reaktorsicherheit (GSR) på uppdrag av ministeriet för miljö, naturskydd och reaktorsäkerhet (motsvarande det svenska miljödepartementet) offentliggjordes för en tid sedan av miljöorganisationen BUND, sedan rapporten redan delvis läckt ut till massmedia och till vissa politiker. Undersökningen ger helt andra slutsatser om konsekvenserna av terrorangrepp med hjälp av flygplan riktade mot kärnkraftverk än de lugnande besked som de svenska utredarna och myndigheterna har gett.

Undersökningen gäller ett antal typfall. Man har arbetat med tre flygplansstorlekar, stora flygplan typ jumbojet, mellanflygplan typ Airbus 300 och mindre flygplan typ Airbus 320, och med hastigheter vid nedslaget på 175 m/s respektive 100 m/s, i något fall också 215 m/s. Man har utgått från fem referensreaktorer, tre tryckvattenreaktorer och två kokarreaktorer, och resultaten har därefter tillämpas på övriga reaktorer. Man har dessutom arbetat med flygsimulatorer, där man låtit delvis flygkunniga studenter göra ”flygangrepp”. Man har studerat mekaniska skador, termisk påverkan, brandscenarier med olika antaganden om hur flygbränslet sprids och eventuellt tränger in i byggnaderna, verkan på byggnader och anläggningar osv. Resultaten sammanfattas i matriser där man ser vilka kombinationer som är mest känsliga. I undersökningen analyseras också tänkbara motåtgärder.

Resultatet kan sammanfattas som att man funnit ett stort antal fall där man fått omfattande skador på reaktorbyggnaden och snabb frigörelse av radioaktivitet, och där det är ovisst om man kan behärska situationen (”Beherrschung fraglich”). Generellt kan sägas att de äldre reaktorerna är mindre tåliga för terrorangrepp än de yngre. För de äldre finns risker även med påflygning av de mindre flygplansmodellerna. För de nyare reaktorerna gäller dock att de under vissa förhållanden också kan drabbas av katastrofala skador, om de angrips med de tyngsta planen.

I rapporten påpekas att spridningen av resultaten är betydande beroende på hur flygplanen träffar. De tyska tryckvattenreaktorerna har en höjd och bredd på omkring 60 meter och de stora flygplanens spännvidd ligger likaså omkring 60 meter. När det gäller tryckvattenreaktorerna är förhållandena mera gynnsamma genom att dessa är sfäriska eller cylindriska, vilket gör att belastningen på byggnaden blir mindre redan vid en liten avvikelse åt sidan (20 meter gör stor skillnad). Om reaktorbyggnaderna varit lådformade (”kastenförmigen”), som för de tyska kokarreaktorerna, hade resultaten blivit än mer ogynnsamma. Det bör påpekas att de flesta svenska reaktorer är just ”lådformade”.
Rapporten nämner många osäkerhetsfaktorer. En av dessa är effekten av ”inducerade skakningar” (induzierte Erschütterungen), dvs hur skakningar som påflygningen ger upphov till i sin tur påverkar olika tekniska system och komponenter inne i byggnaden.
Rapporten ägnar visst utrymme åt att diskutera eventuella motåtgärder. Här nämns bland annat möjligheten att helt ta reaktorer ur drift vid konkreta hot. Detta kräver i sin tur att det finns en förvarning, vilket ju inte var fallet den 11 september 2001. En annan motåtgärd är att försämra sikten kring reaktorerna. Det har i tysk press på senare tid förekommit rapporter om att försök gjorts med att skapa konstgjord dimma kring kärnkraftverk! Rapporten nämner också möjligheten att uppföra högre byggnadsobjekt runt reaktorerna för att reducera möjligheten att nå målet eller reducera kraften.

Mot bakgrund av den tyska studien måste vi ställa följande frågor:

- Hur kan den tyska myndigheten komma fram till så skilda slutsatser jämfört med svenska SKI och den svenska reaktorsäkerhetsutredningen?
- Varför föredrar den svenska myndigheten att låta kraftföretagen själva utföra analyserna, medan den tyska myndigheten genomför en fristående analys? Och varför nöjer sig den statliga utredningen med dessa partsinlagor som underlag för sina egna slutsatser, när de tyska myndigheterna låter göra egna, oberoende studier av frågan?
- Har utredarna tagit del av den tyska rapporten? Rapporten är daterad i november 2002 och de svenska utredarna har besökt det ministerium för miljö och strålskydd som gjort sammanfattningen av rapporten. Rapporten måste rimligen också vara tillgänglig för SKI.
- Finns det liknande rapporter och analyser hos andra säkerhetsmyndigheter i andra länder? Har utredningen fått kännedom om sådana utredningar? Vilka analyser och utredningar har gjorts av de franska myndigheterna eller av NRC i USA? Vilket material finns hos IAEA?
- Varför finns i utredningen inga redovisningar av sådana internationella utredningar om terroristhotet?

Det måste framhållas att denna rapport inte är den enda som visar på katastrofala konsekvenser av terrorangrep på kärnkraftverk med flygplan. Ett annat exempel är en rapport utgiven av den tyske forskaren Helmut Hirsch (Dr Helmut Hirsch, Danger to German nuclear power plants from crashes by passenger aircraft, Hannover, November 2001).

I tysk press har under de senaste dagarna rapporterats att det tyska strålskyddsinstitutet namngett fem reaktorer som bör stängas med förtur med anledning av att de saknar grundläggande skyddsåtgärder mot terrorangrepp. Det gäller Brunsbüttel (ägd av Vattenfall), Phillipsburg 1, Obrigheim, Isar 1 och Biblis 1.

§ 6 i kärntekniklagen

Det förslag som utredningen lägger fram om att avskaffa paragraf 6 i kärntekniken ligger uppenbart inte inom ramen för utredningens direktiv. De författningsändringar som utredningen skulle kunna leda fram till ska enligt direktivens formulering vara kopplade
till de frågor som utredaren hade att överväga: främst omvärldsförändringarna, inklusive terrorriskerna, tillsynsmyndigheternas resurser och kompetensförsörjningen. Paragraf 6-frågan har ingen koppling till någon av dessa aspekter.

Utredaren konstaterar själv att paragrafen felaktigt tolkats som att den skulle förhindra forskning exempelvis på reaktorsäkerhetsområdet. Om det föreligger ett sådant missförstånd och detta hämmar rekryteringen av forskningsstuderande, som utan belägg påstås i utredningen, så är väl den enklaste åtgärden att informera studenterna så att detta missförstånd inte fortlever. Man får tvärtom en känsla av att myten om problemen med paragraf 6 istället underhålls av vissa ledande forskare på området.

Vi anser att det är helt oacceptabelt att avskaffa paragraf 6 i kärntekniklagen. Den är en tydlig och nödvändig politisk markering av att ny kärnkraft inte ska införas i Sverige – helt i enlighet med folkomröstningens resultat och de riksdagsbeslut som tagits om avveckling av den svenska kärnkraften. Under alla omständigheter är det helt oacceptabelt att frågan introduceras som ”en bisats” i en statlig utredning som inte alls haft uppdrag att analysera denna fråga. Frågan är i första hand är av politisk natur och måste övervägas av utredningar med parlamentarisk förankring. Förslaget är ett politiskt övertramp av utredaren.

Avskaffat krav på att anmäla lagbrott till åklagare

Utredningen föreslår en betydande mildring i synen på brott enligt kärntekniklagen. Förslaget innebär att tillsynsmyndigheten inte längre är skyldig att anmäla grova brott mot kärntekniklagen om kärkraftsföretaget vidtar en ”omedelbar rättelse”. Innebörden är alltså att om den som driver ett kärnkraftverk bryter mot kärntekniklagen (ej ringa brott, dvs grovt brott mot lagen) skall detta inte leda till åtal om han rättar till det fel som begåtts. Utredaren skriver i texten på sidan 23 i utredningen om ”misstag”. I motivtexten hänvisar utredaren till uppfattningar som framförts från kärnkraftsföretagen och kontrollmyndigheterna om att oron för rättslig påföljd skulle hämma viljan hos personalen att anmäla inträffade händelser. Utredaren ställer sig därefter helt och hållet bakom förslag som kontrollmyndigheterna framfört med stöd från de stora kärnkraftsföretagen. Detta ställningstagande från utredaren sker helt utan egen analys och motivering.

Kärntekniklagen är en tvingande och ”skarp” lag därför att kärnteknisk verksamhet är mycket riskabel för allmänheten. Det som utredaren lättvindigt betecknar som ”misstag” är sådana åtgärder som riskerar säkerheten vid de kärntekniska anläggningarna, och som innebär fara för omgivningen och allmänheten. Lagen behöver innehålla tydliga och tvingande straffsanktioner för grova brott mot lagen.

Det är illustrativt att det fall som refereras i utredningen, där en anställd vid Oskarshamnsverket dömdes i hovrätten inte anmäldes av kontrollmyndigheten utan av en privatperson. På samma sätt uppmärksammades missförhållandena vid Barsebäck under förra vintern av en vaken journalist, inte av SKI. Om någon åtgärd behöver vidtas på detta område så är det en skärpning av lagen, rapportskyldigheten och kravet att myndigheten ska anmäla brott till åklagare, inte en mildring av en redan släpphänt praxis.

Kärnkraftens ekonomi

Vi noterar att utredningen låtit företa en ekonomisk granskning av kärnkraftsföretagens ekonomi under 1990-talet, utförd av den fristående konsulten Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB. Utredningen belyser på ett intressant sätt den svenska kärnkraftsindustrins ställning och ekonomi, faktiskt på ett bättre sätt än tidigare allmänna svenska energiutredningar, t ex Energikommissionen. PwC:s utredning bekräftar den bild som Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen länge hävdat , och som finns beskriven i en skrift från FMKK författad av nationalekonomen Åke Sundström.(Åke Sundström: Kärnkraften har gjort Sverige fattigare – tio nyckelfrågor om kärnkraftens ekonomi och ekologi).

Kärnkraftsföretagens ekonomi kan inte följas på normalt sätt på marknaden. De är, som utredningen bekräftar på sidan 102, skyddade från marknaden genom att ägarna garanterat kärnkraftsföretagen ersättning till ”självkostnadspris”, dvs man får ersättning i förhållande till de omkostnader man haft i produktionen. När kärnkraft utsätts för marknadens benhårda villkor kan det gå som i Storbritannien, där det privatiserade rena kärnkraftsföretaget British Energy efter privatiseringen fick arbeta på normala marknadsmässiga villkor. Företaget råkade efter några år på obestånd, och måste räddas av den tidigare ägaren, den brittiska staten. Saken är ännu inte utagerad.

Utredningen bekräftar att kärnkraften varit en mycket dålig affär. Under 1990-talet har marknadspriset för el legat lägre än kärnkraftsföretagens produktionskostnader. Det ackumulerade resultatet har varit negativt, med totalt 3,4 miljarder för Forsmarks Kraftgrupp AB och med 4,0 miljarder för Oskarshamns Kraftgrupp AB (att man måste räkna lönsamheten eller förlusterna efter skatt är självklart; det gäller all företagsamhet). Bara två år under hela perioden 1990 – 2001 var intäkten högre än företagens produktionskostnader.

Förklaringen till denna kärnkraftens usla ekonomi är enligt vår mening i första hand att söka i den stora överkapacitet som kärnkraftsutbyggnaden i Sverige skapade. Denna överkapacitet på elmarknaden skapade ett elöverskott, som dels innebar att man fick dumpa el på värmemarknaden, dels att priserna föll kraftigt, och inte motsvarade produktionskostnaden. I alla rationellt agerande branscher skulle detta ha lett till att produktionskapacitet hade lagts ner för att återställa balans mellan tillgång och efterfrågan på marknaden och uppnå ett pris som ger lönsamhet. Så har emellertid inte kraftföretagen (kärnkraftens ägare) agerat, sannolikt främst av prestigeskäl. Man kunde helt enkelt inte erkänna att vi fått för mycket kärnkraft i Sverige, och att vi skulle klara oss bättre med färre reaktorer i drift.

En oroväckande sak i sammanhanget är att kärnkraftsföretagen reagerat på den dåliga lönsamheten bland annat med att dra ner på investeringar som är relaterade till säkerhets- och strålskyddsarbetet (s.103). Detta är en anmärkningsvärd slutsats av PwC:s utredning, men den leder inte till några kommentarer eller förslag från utredaren.

Utredaren har uppenbarligen haft en hypotes om att det i första hand var avregleringen av elmarknaden 1996 som ledde till låga priser på el och därmed låg lönsamhet för kärnkraftsindustrin. PwC:s utredning visar att den hypotesen inte håller. Den låga lönsamheten, orsakad av obalansen och överkapaciteten i elsystemet, förelåg redan vid 1990-talets början, och kärnkraften gick med underskott även alla år 1990-1995, d v s före avregleringen.

Utredaren uttalar på sidan 103 som sin tro att intäkterna för kärnkraftsföretagen kommer att vara högre i framtiden. Vi har svårt att se skälen för denna tro så länge överkapaciteten består på elmarknaden. Elförbrukningen i Sverige har ökat mycket marginellt sedan 1987, och har sjunkit de senaste två åren med cirka 3,5 procent. Vid normal vattentillrinning återgår läget till det som varit normalt på 1990-talet, d v s överkapacitet och låga priser på elmarknaden. Avveckling av flera reaktorer är redan av detta skäl nödvändig, särskilt som kärnkraftens låga lönsamhet uppenbarligen leder till att investeringar i säkerheten eftersätts.

För Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen
Kjell Andersson
Ordförande

Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen, Barnängsgatan 23, 11641 Stockholm, telefon 08-845844. Telefon till ordföranden: 08-314602 (dagtid 08-4417087)